Psycho Circus

Arsenal kom till ett laddat Parkhead, där hemmalaget bars fam av de 58 000 på läktarna de första 20 minuterna. Det var uppladdat för en ny match likt det fiasko laget stod för den där novemberdagen i Stoke, där fansens hets tände hemmalaget till en tacklingsfest, där Arsenal vek ner sig och förlorade på två skitmål.

Idag vek man inte ner sig. Idag stod man upp som män. Cesc, Song och Denilson gjorde livet surt för Celtics två väldigt ensamma centrala mittfältare, och tog smällarna för att sedan ge tillbaka. Hårt? Ja. Fult? Nej. Idag visade Arsenal att man blir att räkna med när det blåser snåla vindar på Ewood Park, Stadium of Light, Turf Moor och de andra brunkararenorna.

Efter att ha sett 1 1/2 match (Evertonmatchen sågs på RIKTIGT dålig stream), så har jag gjort två observationer.

- Alexandre Song är grymt bra. Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om honom. Han är en blivande konung. Han vinner närkamp på närkamp och är oerhört intelligent.

- Om Alexandre Song är en blivande konung, då är Thomas Vermaelen den nye Alexander den Store. Killen är fantastisk i närkamperna. Dessutom är tillbakarushen på kontringen i första halvlek något av det stördaste jag sett.

Någon av dessa två kommer få pryda min nästa tröja med sitt namn och nummer.